jag erkänner.. mina marsvin är mina bebisar.. mina älsklingar.. minsta lilla framsteg med dom gör mig lika glad som om dom vore ett människobarn =) mkt beror väl på hur illa det va i början med dom antar jag.. vi har kämpat hårt!

nu har vi kommit så långt så att båda två vågar komma fram till min hand å ta sallad ur den å äta! oj oj oj vilket framsteg! inte minst för lilla dexter som det va värst ställt med.. eddie har alltid varit modig å kommit fram så där.. men lilla dexter, ja jisses.. nära på en liten liten tår av lycka när han både igår och idag kommit fram, tagit en bit sallad å ätit upp.. sen kommer han å sätter upp tassarna på burkanten när han vill ha mer.. det är så sött! han är så duktig.. eddie oxå så klart! sen när vi blivit lite tryggare med detta så ska jag se om jag inte kan ta kort på det.. nu är dom för skrajja =) minsta lilla snabba rörelse så är dom blixtsnabbt inne i huset igen.. haha.. men vi tar oss framåt! dexter blir inte ens rädd nu när jag kommer in i rummet å pratar med dom.. nu sitter han kvar, kommer fram till burkanten å pratar i hopp om att få mat! mina små matvrak.. =) mina älsklingar!

efter detta framsteget så kanske kanske jag kan introducera marsvinshissen å kanske kanske få upp dom en å en i knäet.. blir nästa projekt det!