funderingar

hur orkar man? jag vet inte om jag har ork så det räcker till allt just nu..

finns det nån källa man kan gå till för att få sig lite extra ork kanske? isf ska jag besöka den.. eller så kanske det bara är så att det är ett telefonsamtal som behövs.. till min källa.. för jag vet ju att den finns där, villkorslöst.. utan krussiduller å underligheter.. den bara finns där, å porlar så vackert.. utan att kräva nåt alls.. å jag tror det är det jag behöver för att fylla på min ork.. vi lovade ju trots allt att höras oftare, så detta kanske kan bli en bra anledning.. att jag behöver få extra ork.. för det är verkligen det jag får ut av det.. samtidigt som jag vet att jag inbringar ork till min källa oxå.. jag vet att jag är en källa för nån annan..

vi kämpar rätt mkt just nu faktiskt båda två, för att orka ta oss fram till målet som vi båda så mkt längtar efter.. det går inte ett samtal utan att vi pratar om saknaden.. om längtan efter det som komma skall.. men målet just nu, som vi kämpar för.. det är den dagen då min bil saktar ner från 90 till 70 för att sen efter en liten liten bit öka till 90 igen för att inte hindra trafiken (å för att komma snabbare fram).. för att sen slå på blinkisen, sakta ner å svänga vänster.. redan nu ser jag mitt mål.. jag ser mitt andra Hem.. jag ser min källa, mitt ljus, mitt hopp.. å jag är så ivrig så att de flesta gångerna jag vänder bilen på grannens uppfart så får jag kärringstopp å det tar ännu längre tid innan jag kommer fram.. men bara nåra meter efter mitt kärringstopp så stannar jag på riktigt.. å jag är Hemma.. jag är framme.. å min vän öppnar dörren å står där med hela sin uppenbarelse å bara ler å ser på mig.. hon öppnar sin famn å jag min, å vi håller hårt om varandra en stund å bara är.. alla månader i från varandra, försvinner.. för det är det dom gär när vi ses.. tiden isär finns inte då.. den försvinner, slutar existera.. å jag vill bara leva i nuet.. jag vill leva där å då.. å bara få vara lycklig.. å omedvetet fylla upp mitt liv med ork för att klara nästkommande månader i från varandra.. sen går vi in å sätter oss i köket som är så välbekant å bara pratar som om vi aldrig hade gjort annat..




jag ska orka! punkt slut

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0